Villa Karins Kvinnojour

Jag fick en chans – nu ger jag den vidare

Camilla minns fortfarande första gången hon hörde talas om Villa Vägen ut! Karins jour. Det var långt innan hon faktiskt hamnade där – och långt innan hon vågade ta emot hjälpen.

Jag blev erbjuden plats där redan 2014, minns hon. Men jag var inte redo. Jag trodde att jag måste stanna kvar i min relation, strida för mina barn. Jag visste att det var farligt men jag var kvar i tanken att jag skulle klara det själv.

Åren gick, beroendet blev värre och våldet blev allt grövre. När polisen till slut räddade henne ur lägenheten 2018 hade hon varit inlåst och misshandlad i månader.

– Jag blev inlagd på psykiatrin. Jag var psykotisk, trasig, blodig och mannen som höll mig inlåst hade klippt av mitt hår. Det var dan före julafton och jag insåg hur länge jag hade varit borta från världen. Då brast allt.

På sjukhuset träffade hon en kurator som frågade vad hon ville.

Svaret var tydligt: – Jag sa: Det finns ett ställe i Göteborg… nåt med Karin. Jag vill dit. Och det blev Villa Vägen ut! Karins jour.

Ett möte med hoppet

– När jag kom fram till Villa Karin, så var jag helt övertygad om att Therese och Tina var änglar. Jag var gränspsykotisk, men det var så vackert där. Så mycket kärlek, så mycket värme. Jag visste inte om jag levde, eller om jag hade dött.
Men det var inte himlen – det var en ny chans. En riktig. Camilla fick börja om. Fick tid. Fick vara kvar. – Jag trodde inte jag kunde vara en kompis längre. Jag visste inte att jag kunde diskutera som vuxen. Men efter bara några veckor märkte jag att jag fanns kvar! Jag har förmågor. Jag är värd något. Jag är människa.
Det som gjorde störst skillnad? Att kvinnorna på Villa Karins jour själva visste.

– Jag förstod direkt att kvinnorna som jobbade på jouren hade egen erfarenhet. Jag kände mig aldrig dömd. Jag fick vara precis som jag var. Med alla mina sidor. Det var första gången jag inte blev skammad för det jag hade gjort, det jag utsatts för, att jag pratade mycket, skrattade för högt eller bara var jag.

Och just egenerfarenheten gjorde att något nytt kunde byggas – något som gav hopp och inte bara handlade om överlevnad, utan om att börja leva.

– Jag såg att det gick. Att det fanns en väg framåt. De var levande bevis på det. Och det väckte något i mig: om de kunde, så kanske jag också kunde.

Vikten av skydd – och att få tid

En av de viktigaste delarna i Camillas resa var tryggheten. Skyddad identitet. Att försvinna från det gamla livet – utan att behöva förklara sig.

– Jag bröt helt. Jag frågade inte efter honom. Jag behövde avgifta mig från relationen. Det är som ett
beroende. Det sitter i hela systemet.

Hon lyfter också värdet av tid. Att få stanna kvar. Att inte bli utkastad för snabbt.

– Man måste få landa. Det är inte bara att gå igenom ett program – det handlar om läkning. Att systemet ska få lugna sig. Att få stöd, trygghet och plats. Att någon säger: du får vara här. Du är värd det.

– När rättegången närmade sig bodde jag i Villa Karins utslussboende. Jag visste inte hur jag skulle klara att ta mig igenom rättegången och då ringde jag Villa Karins jour: ”Jag behöver komma tillbaka.” De tog emot mig och jag fick bo där så länge rättegången pågick. Det är det som gör Villa Karin unikt. De släpper inte taget. Man får alltid komma tillbaka under tuffa perioder för att lyckas hålla sin drogfrihet och inte falla igenom.

En helhet – inte bara vård

Efter tiden på jouren gick Camilla vidare in i Villa Karins behandling. Hon gick på 12-stegsmöten och började träna fotboll med Gatans Lag – ett sätt att bygga upp en ny identitet och gemenskap. Hon började arbetsträna på Karins Döttrar ett av Vägen uts sociala företag. Där fick hon öva på att vara kollega, ha rutiner, ta ansvar – och tro på sig själv. Hon flyttade till en utslusslägenhet, fick referenser och till slut – sitt eget hyreskontrakt. Ett hem. En vardag.

Och någonstans på vägen föddes en dröm: att själv jobba med kvinnor som gått igenom liknande
saker. Att få ge tillbaka. Efter några års arbetsträning och utbildning kom
Camilla tillbaka till Villa Vägen ut! Karins jour – men den här gången som medarbetare.

– Allt det hemska jag varit med om – det blev till en tillgång. Jag kan möta kvinnorna där de är. Jag vet vad det är att bryta, att gå igenom rättegång, att tända av både från droger och en destruktiv relation. Jag vet hur stark man känner sig när man har någon vid sin sida som förstår.

Från utsatthet till empowerment

Idag har Camilla egen lägenhet, ett arbete hon älskar och kontakt med sina barn. Hon lyfter också de utmaningar jourerna står inför idag:

– Det är mer gängvåld nu. Hotbilden är större, mer organiserad. Kvinnor med beroendeproblematik hamnar lätt fel, på tillfälligt boende istället för på jour. Vi måste skydda kvinnor – men också ge dem liv. Det är en svår balans. Vi får inte kväva dem i
skyddet.
Och samtidigt: fler kvinnor med psykisk ohälsa, med trauman, med komplexa behov. – Vi är inte alltid rätt plats, men ibland är vi det – om vi bara får tid, resurser och rätt samarbete.

Villa Vägen ut! Karins kvinnojour är ett ställe där det fungerar. Där det mänskliga får plats. Och där läkning får ta tid.